Den pågående rörelsen genom ekopsykologin; några personliga ord en bit på väg


img_0628Av Ulrica Rydin, deltagare i Lodyns ettåriga utbildning i ekopsykologi, ”Jorden är själens hem” 2016-2017.

Vilken är min relation till naturen?
Har jag kontakt med det vilda i mig själv och med det vilda, naturliga i allt levande?

Så här en bit in i utbildningen i ekopsykologi har många frågor väckts i mig. Litteratur, samtal och egna reflektioner har öppnat upp en förståelse för kulturens inverkan på mitt förhållande till naturen utanför och inom mig själv. Det vilda, naturliga skulle kunna ses som en frihet från restriktioner, en kraftfull passionerad livsenergi men också som något otämjt och farligt vilket helst bör undertryckas och kontrolleras. Men vad händer när vi försöker tämja och kontrollera det vilda? Om vi förlorar kontakten med vildheten, det naturliga – vad händer då med oss människor och hur påverkas alla levande varelser på planeten jorden?

Ekopsykologin erbjuder mig personlig utveckling och inspirerande möten, gemenskap med nya vänner och med naturen. Utbildningen går på djupet, till rötterna och därmed delas både skratt och gråt, livfulla samtal och rogivande tystnad.  Utevistelser och upplevelsebaserade övningar ger mig lov att söka kontakt med och utveckla en relation till den mer-än-mänskliga världen.  I en av övningarna kan jag till exempel leva mig in i känslan av att vara en kolatom som färdas genom ett vidunderligt kretslopp – ena stunden stilla, inkapslad och bunden till urberget. I nästa stund virvlandes, omsluten och omhuldad av andra molekyler i atmosfären. En färd genom ett kretslopp som föder en ödmjukhet inför planeten vi lever på, den moderliga varelse som jorden är.

Kan vi anamma en holistisk världsbild där jorden är en besjälad varelse? Jag vill tro det och jag vill öka min kunskap om mig själv som en del av allt levande. Min tanke är att människans framtid är beroende av hur vi väljer att närma oss världen. Vi behöver förnimma Moder Jord med våra sinnen på ett sätt som skyddar henne i stället för att förstöra och förbruka hennes resurser. Vi bör ställa frågor till jorden och lyssna till det hon har att säga oss i stället för att försöka tämja henne under vår kontroll. Genom närvaro i våra sinnen kan vi återvända till naturen, till det vilda. Vi kan återuppväcka gemenskapen och förtroligheten mellan det mänskliga djuret och den besjälade jorden.

Utbildningen i Ekopsykologi fortsätter, mer än halva vägen återstår. Jag rör mig framåt i en känsla av tillförsikt och förundran. Tack.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *