Bortom hoppet eller att hoppas på det omöjliga


Foto: John Larsen www.softnet.org

Chanserna att den globala uppvärmningen avstannar vid katastrofala 2 grader tycks redan vara förbi. Djur och växter trängs undan och utrotas, naturliga livsmiljöer degraderas och utplånas i allt snabbare takt.

Det är vanligt i den svåra miljökris som vi befinner oss i att sätta sitt hopp till tekniken och vetenskapen. Även de etablerade miljöorganisationerna betonar ny konsumtion, ny teknik, ”förnyelsebar” energi som lösningar. Kanske för trösten att detta, den globala miljökrisen, ordnar sig förhållandevis lätt. Då glömmer de, eller känner inte till, att teknik är den dominerande världsbildens materiella manifestation och den moderna vetenskapen dess möjliggörande. Den moderna världsbilden som bygger på dominans, exploatering och förtryck, grundat på synen om människan som herre och hans civilisation som herraväldet på jorden. Naturen och allt levande ses och behandlas som en samling resurser, en obegränsad möjlighet till exploatering.

Det kan också finnas en tröst i tanken att utvecklingen sker gradvis och är förutsägbar, att även om vi inte lyckas vända trenden av miljöförstöring så kommer kanske kommande generationer att lyckas, ”än finns det tid”, ”man kan redan se stora framsteg” osv. är tankegångar för att hålla hoppet uppe. Men miljöförstöringen präglas inte av gradvis förändring utan av diskontinuiteter dvs. mycket snabba växlingar som är svåra att förutse samt av synergieffekter, där flera fenomen samverkar och resulterar i en större förändring. Ju mer Jorden stressas desto större blir riskerna för snabba plötsliga omvälvningar.

Djärva idéer och ideal om en bättre värld samt den moderna världens tekniska sammanbrott är det vi kan sträva efter. Stora ideal har över tiden möjligheten att skapa förhållanden för sitt eget förverkligande. Sociala förändringar både ”knuffas” av tvingande krafter som t ex klimatförstöringen och ”dras” av stora ideal som allt levandes lika värde. Detta är den historiska förändringens poler.

Det finns därför all anledning att framhäva ”omöjliga” drömmar och ideal allt eftersom förhållanden för deras förverkligande skapas. Tekniken i vår civilisation är en biprodukt av vetenskapens förverkligande av teorier sammanbundna med ändamålsenliga värderingar som gynnar en viss grupp, klass eller nation. Eftersom värderingar ofta hamnar på kollisionskurs med varandra, innebär någons dröm en annans mardröm. Idag befinner sig många ”känsliga själar” i en mardrömslik situation instängda i teknologiska strukturer av påtvingad konsumism, orättvisa och miljövåld.

Hur kan vi hoppas på något, en ny bättre värld, som nu är en omöjlighet? De som motsätter sig förändring är alltid starkare på kort sikt, eftersom de har stöd i det existerande och kan hävda att ”det är som det är” och det är bäst att anpassa sig därefter. Men världen är aldrig beständig, den rådande ordningen är bara solid så länge den uppehålls av idéer, värderingar och teknik som ger den mening. Miljökrisen skakar redan nu om det rådande systemet då den växer sig allt större och inte kan lösas med någon enkel metod. Våra teknologiska framsteg håller på att ta död på oss; förändringen kommer vare sig vi vill eller inte (Frederick Ferré). Vi behöver, på den mer positiva sidan, börja drömma omöjliga drömmar, om de är tydliga, klara och lysande kan de ge dragkraft till förändring. Vi behöver profetior, predikningar, poesi och lek där idealen kommer fram och visar sig för våra sinnen…

Jag minns (ännu)
bäcken som rann här
Ängen
där rådjuren betade
Jag minns
tystnaden harmonin
Nu drar civilisationen fram
med asfalt och metall
Skär sönder landskapet
och min själ

Korpens lockläte hörs på avstånd
Vildmarken kallar (oss)

Det finns inget hopp
inget att hoppas på
bara en vildmark att försvara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *