Blåmusslan längs västkusten – vad har hänt? Varför har dess utbredning och förekomst minskat drastiskt? Denna art och livsmiljö för så många andra arter, som för inte så länge sedan bildade stora musselbankar på mjukbottnen och klippstränder, som alla tog för givet skulle vara där och utgjorde en grund för en god ekosystemfunktion i dessa typiska miljöer. Nu är den så sällsynt.
Miljöförvaltningens undersökningar i ett antal kustvatten i Göteborgs skärgård förrförra året – inte en enda mussla funnen. Inte mycket bättre förra året – till och med där man funnit blåmusselbankar förr om åren.
Ingen miljöövervakning av blåmusslors utbredning har specifikt funnits över tid i Sverige. De var ju så vanliga. Vi har egentligen bara anekdotiska indikationer på att de minskar dramatiskt det senaste decenniet. Ingen vet heller varför egentligen.
Musselbestånd minskar även på andra håll i världen, till exempel längs Sydafrikas östkust och i Östersjön – se blogginlägget ”Musslor, människor och moder jord”, speciellt 4:e stycket om blåmusslors utbredning, effekten på ejdern, minskande salthalt och klimatförändringar.
Så många andra arter och habitat på denna planet går samma öde till mötes trots deras egentliga egenvärde. Miljontals arter är direkt hotade och många dör ut innan vi ens hinner upptäcka dem. Som människor i detta samhälle bidrar vi till detta, med vår livsstil, val av oinsatta politiska ledare som saknar det mod som skulle behövas samt vårt beroende av ett ekonomiskt system som bygger på en religiös tro på en oändlig och exponentiell tillväxt (genom en ökad varuproduktion och konsumtion) trots sinande naturresurser och hotade ekosystem (se mitt tidigare blogginlägg/öppna brev till politiker). Vad får oss att tro att vi har rätten att konsumera sönder moder jord – vårt hem – och samtidigt utrota alla dessa organismer? Den biologiska mångfalden är dessutom grunden för vår välfärd. Det verkar inte som många förstår denna koppling på riktigt – troligen inte många av de politiker i alla fall som ska styra detta land, vare sig det är på nationell eller kommunal nivå. Det är till exempel inte bevarandet av natur- eller grönområden som har varit det viktiga för dem utan stadsbyggandet, förtätningen av staden, skapandet av hårdgjorda ytor och andra verksamheter som fortfarande är så oavsett vad de säger. Jag ser och känner det varje dag i mitt arbete för en bättre vattenmiljö. Man är inte ens beredd och villig att följa den miljölagstiftning och de direktiv som ändå finns. Finns det ett sätt att komma undan så görs det försök – inte alltid direkt uttalat men ändå nästan.
Människor i allmänhet har också ofta svårt att genuint förstå kopplingen mellan deras livsstil (till exempel konsumtion) och den ekologiska krisen, speciellt människor med mycket pengar och dyra vanor vare sig det är på nationell skala inom ett land som Sverige eller på internationell skala (rika jämfört med fattiga länder). Annars skulle många som exempelvis jag känner med flera inte leva som de gör. Behöver man verkligen ha två, tre eller fler bilar, åka på flera långväga flygsemestrar per år (inbegripet även kortväga flygresor), konsumera nya kläder och teknologi med mera kontinuerligt, äta så mycket kött eller icke-ekologisk mat som görs? Och samtidigt stilla sitt samvete genom att tro att det räcker att sopsortera en del. Och säger man till en sådan människa att naturresurser sinar och ekosystem är hotade så kan man få som svar (som jag fick av en välutbildad person jag känner) att är det verkligen så illa när det ju finns lika mycket varor och livsmedel i affärerna som vanligt. Nudging (och miljövänligare beteende genom påverkan av sociala normer) i all ära men det behövs en annan typ av attitydförändring och insikt för att ändra riktning bort från en sådan okunskap och/eller förnekelse till en helt annan jordnära livsstil.
Det är som Greta Thunberg (som representant för de unga och kommande generationerna) säger i sin uppläxning av världens ledare – det är en ekologisk kris som hotar många och hela ekosystem (korallreven, sjögräsängar, regnskogar för att bara nämna några) med ekosystemskiften som hotar eller redan är ett faktum på grund av tröskeleffekter, efter att systemen har gått över så kallade ”tipping points”. Och problemet är verkligen religionen ”evig ekonomisk tillväxt”. Hon går bortom klimatförändringsdiskussionen, även om hon började sin aktivism där. Det måste politikerna också göra, men fortfarande är debatten mest inriktad på klimatproblemet och utsläpp som om det är en separat företeelse och andra miljöproblem är en annan. Vi kan inte i den politiska debatten diskutera miljöproblemen som om det bara handlade om klimatförändring.
Ta IPBES rapport förra året på allvar – inte bara som en grej att ta upp en gång i den intellektuella debatten och mediasörjan. Kritiken mot vårt ekonomiska system (som finns i deras rapport) är inte politiskt betingad utan vetenskapligt grundad (samma gällande Gretas eller andras kritik mot oändlig ekonomisk tillväxt). Det går nämligen inte att lösa problemen med det som orsakat dem, vilket är nödvändigt för vissa politiker att ta in.
Få ner och införliva förståelsen av all denna kunskap i den känslomässiga vävnaden. Befria och släpp loss varje vibrerande cell till den förståelse som redan finns i samklang med naturen. Lev och känn moder jords sorg, förlusten av miljontals arter och samtidigt kärleken till naturen och alla oss medskapande arter, moder jords förgreningar. Hade vi medverkat till att utrota så många arter och förstöra dess ekosystem om vi haft ett känslomässigt band och djupare samhörighet med naturen, en ekopsykologisk koppling eller utövande av Goetheanskt vetenskapande (se mina blogginlägg om det)? Vi får ha hopp och tillit till att tillräckligt många av oss utvecklar en sådan samhörighet, även bland ledande beslutsfattare.
En haiku får avsluta:
Korallrevet blekt,
övervuxet av alger,
men där – där! En fisk.