Autentiskt djup och ytlighet


”Till havs med solfyllda segel / Vinden för oss vart vi vill”

Vi står och sjunger med familjekören. Det ger oss en djupare relation till livet och oss själva än mycket annat. Vi trivs och blir uppspelta, även i relation till alla som är där. Min dotter känner själv att sången är en väg med hjärta.

Samma känsla får jag i en nära och genuin upplevelse med naturen, en känsla av lugn och sann tillhörighet. Lodyn arbetar för att hela och fördjupa människans relation till naturen. Det är den attityd och utveckling vi behöver mer och mer hos oss själva och i samhället i stort, ett autentiskt djup i vår relation med moder jord och allt liv – som när man står på en klippstrand i Bohuslän, Sydafrika, Tasmanien eller Galicien, blickar ut över havet och känner att man blir den krabba eller bläckfisk som snabbt kilar in bland stenarna eller att man dras med av vågornas utsträckta hand. Eller som att göra qigong och meditera en stund vid en sjö eller skogsglänta där fågelsången blir en tonslinga att hänga upp ens inre på.

Det känns som att det autentiska djupet förekommer glesare i vårt samhälle nu än förr. Allt som oftast präglas dagens samhälle av en ytlighet som parasiterar på det djuplodande, och vingklipper den enda känslan som är kvar av tillhörighet och längtan till den fria själ som kan lyfta eller vandra utan bojor i det som är jag – jorden, vinden – det som är djupet i oss själva.

Allt ska effektiviseras i detta samhälle. Snart effektiviserar man bort själva livet för att samhällsapparaten annars gnisslar. För vi ska ju konsumera – konsumera bort vår egen längtan till djupet inom oss.

Ytan – fasaden – i samhället har växt till en ogenomtränglig hinna dit det djupsinniga knappt tillåts titta ut och allra minst komma upp.

Den djupa kontakten och förmågan finns hos oss, men vi uppmuntras att göra allt quick & dirty, mellan tummen och pekfingret. Inget får ta den tid det egentligen borde få ta. Båten måste ju skina även om den inte flyter.

Inom många yrken som exempelvis myndighetsarbete gör man ett jobb med små resurser men grundfilosofin är ändå en ytfilosofi. Inget djup alls. Inom forskningen där meningen är att man ska gå djupare har man också smittats av yt- och fasadtänkandet. Det är viktigast att det ser bra ut på hemsidan och att man publicerar några artiklar snabbt-snabbt än att det jobb man gör är grundligt, bra och noggrant.

Det är som Tomas Tranströmer svarade en gång i en intervju på 60-talet (på kritiken varför han inte skriver fler politiska dikter):

”Alla ropar ta ställning, ta ställning, men ingen ropar sätt dig in i problemet”.

Det ytliga svart-vita tankelandskapet breder ut sig genom bland annat teknikens och digitaliseringens själlöshet där det inte finns plats för några nyanser. Det vaga, mångtydiga och känsliga är därför angeläget att kämpa för, eller som Tranströmer uttryckt det ”stå upp för ett omutligt kanske”. De krafter som motverkar denna ytlighet och främjar djupgåendet är aningar, infall, förnimmelser och vibrationer – allt som hör naturen till.

Information, kunskap och förståelse är olika grenar på samma träd. Exformation är det djup som finns i informationen – i avsändarens medvetande – som gallrats bort i kommunikationen, men som framgår av sammanhanget och ger mening åt informationen genom tonfall, kroppsspråk, känsla, lukter och miner. Exformationen, mer djup och verklig kunskap och förståelse i kommunikationen ökar språngartat från sociala medier via telefonsamtal till personliga fysiska möten. Utan exformation blir den oerhörda mängd information som finns betydelselös. Därför kan vi inte ta till oss larmrapporterna från vetenskapsmän och andra gällande t.ex. klimatförändring och sinande naturresurser.

Denna ytliga relation med allt liv och naturen gör att vi inte tar dem på allvar, trots att naturen egentligen är en förlängning av oss själva, eller att vi ser det som självklart att utnyttja och plundra naturen istället för att leva i ett gott förhållande med den utan dualism. Kanske är det globala nätverket en orsak till att vi inte har den djupa relation med naturen som vi kan ha. Kanske är Fritz Schumacher´s koncept ”small is beautiful”, att leva tillsammans nära naturen i all enkelhet – i liten skala – en väg att nå djupet i oss själva och leva utan överflöd. Ändrar man attityd och ”strävar efter” att inte sträva efter en ökad materiell standard utan istället en ökad livskvalitet, så kan själen, moder jord och samhället vandra samma stig – en väg med hjärta – i riktning mot mening, djup, lust och tro. En tro på att våra barn och barnbarn kan sjunga i takt med naturens hjärtslag.

Avslutningsvis dikten ”Under ytan” från 1990 som finns i min diktsamling ”Vägen hem till människa” (1999):

En nyvävd matta täcker landskapet:

Snön är det sista penseldraget

innan målningen är färdig.

Hit vill jag fly, där varje steg

eller spår

väcker förvåning.

Det nalkande ljuset flagnar tavlan,

och får kvicksilvret att krypa upp.

Snöns avtryck blir svart

av dess osynliga svärta.

I smältvattnet kan man leta fossiler.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *