Att vara sedd bortom ord


Stenen talar till mig
om hunger som är av godo
om förväntan
om att vara tillfreds och icke ängslas.


Vilar jag min kind mot stenen
som viskar vi samma underliga sånger
som önskar jag stanna här och aldrig kräva annat.


Dagar har jag låtit passera på detta vis.
Dagar, veckor, månader. Och år.


Stenen är obunden den linjära tidsaspekten. Tiden vid stenen bör i stället förstås som ett oräkneligt antal vibrerande skikt. De tider som passerat och de tider som komma skall existerar samtidigt inneslutna i stenkroppens varma hinnor. Frilagda roterar tidsrymderna ovan och under varandra. Stenen talar så till mig. Inuti stenen och i markerna kring stenen förnims livet därav som upphöjt, pulserande och otämjt.

Här är jag. Vid stenen.

Kan du se mig nu?

… _ … _ …

Texten om stenen blev till under en period då jag inspirerades att skriva. Jag ville undersöka möjligheten att i ord beskriva det som inte kan uttryckas med ord. Jag fascineras av den rytm, det språk som rör sig mellan och bortom orden. I det ordlösa finns mängder av information, en visdom som kan väcka en kaskad av minnen, känslor och reaktioner. Missförstå mig inte, jag älskar verkligen ord, men funderar ofta på vad ord står för och vilken påverkan de har på världen. Och tänk om det är i tystnaden vi får tillgång till en mer levande relation till världen? Om det är i det ordlösa som den verkligt djupa kontakten sker?

Ordet ´natur´ är ett av alla ord som väcker min nyfikenhet. Vad är natur? Var finns natur? En del kulturer har inget specifikt ord för natur, naturen är i stället levande överallt, den är ordlös och besjälad. Att ge naturen ett namn skulle inte förstärka dess värde utan snarare äventyra dess varande, att hitta på ett ord för natur skulle separera den från helheten. Den ordlösa naturen har alltså här en självklar plats, naturens existens är berättigad utan ord. I vår kultur kanske vi tvärsom hävdar att det som inte har ett namn, det som inte går att beskriva i ord, inte heller finns. Ja, vi kanske till och med ifrågasätter det ordlösas rätt att existera. En kan undra vilka konsekvenser olika förhållningssätt till den ordlösa naturen har, för människan och för det-mer-än-mänskliga?

Att bli sedd bortom ord är en av grunderna för trygg anknytning. Bortom ord är det språk våra kroppar och sinnen förstår utan analys eller teoretisk förklaring. Det ordlösa språket har vi utvecklat under tusentals år i samverkan med varandra, med naturen. Precis som i en synaps där utbytet av signaler sker i övergången, i mellanrummet mellan två neuroner, är också vi i anknytning till natur om vi tillåter flödet. Kanske har vi lärt oss att allt som verkar tomt måste fyllas med något; där vi anar ett mellanrum måste vi prata, skarva och täppa till. Och visst kan ord vara de mest generösa broar för förståelse och vänskap, men om vi alltid låter ord överrösta tystnaden skapar vi okontakt och separation. För de tomma rummen är inte tomma, de myllrar av liv och de är viktiga komponenter i en osynlig väv som håller samman allt. Utan luft mellan trådarna i väven skulle inget mönster, ingen struktur kunna skapas. Utan rymd uppstår ingen resonans, inga klanger. I vävens mellanrum finns oändlig information och visdom bortom ord. Något djupt inom oss vet att vi behöver tona in oss på naturens språk.

Så stanna upp, se med alla sinnen det språk som rör sig bortom ord, det ordlösa, det omätbara och ovärderliga. Tillbringa en stund vid en sten, ett träd, ett moln, ett vatten eller en stängel av gräs. Tillåt dig fascineras. Var gärna helt tyst men kanske kan du efter en stund börja nynna, sjunga eller viska. Du är i relation till naturen. Du är sedd bortom ord.

Hur talar naturen till dig?

… _ … _ …











Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Att vara sedd bortom ord

  • Paula Riesterer

    Jag känner ofta den ordlösa samhörigheten med naturen. Den sliter nästan hål på mig stundtals, därför att längtan att bli bara natur blir så stor. Vad fint du skriver om det, och så vackert att försöka hitta ord att uttrycka den.