Att vara högkänslig, känna Jordens sorg och känna utanförskap i samhället


Jag går genom Slottsskogen och björkars, ekars och lönnträds höstlövsfärger skiftar i gulrött, och även om färgerna och naturen får mig att må bättre så känner jag mig vilsen i livet. Jag är sjukskriven från arbete igen, andra gången på två år för utmattningsdepression. Jag trodde att allt skulle bli bättre när jag nu skulle byta karriär, men i denna övergång gick jag sönder igen bland alla krav på att prestera. Min hjärna funkade inte längre.

Vem är jag? Vad är jag? Jag är en svensk vit man i medelåldern, utbildad till vetenskapsman, gift och har ett barn. Jag är alltså en privilegierad människa som har många fördelar i ett tufft och diskriminerande samhälle. Men framför allt är dessa etiketter bara delar av mig, inte mig själv. Mitt inre jag, essensen av den jag är, är bortom allt detta. Bara sekundärt är jag vetenskapsman och svensk. Först och främst är jag människa, ett innersta väsen fri från Johan, med djupa rötter och grenverket mot himlen som öppna och oavklippta vingar. Jag är en obegränsad och högkänslig varelse, som vill bli sedd och förstådd, allra helst av mig själv. Trots fördelar har jag inte känt mig hemma i denna värld, utan gått i otakt med samhället, känt utanförskap överallt. Jag är en filosofisk konstnärssjäl som valde naturvetenskapen för att jag är analytiskt lagd – lite som en homosexuell person som försöker leva som heterosexuell – liknande ledsamma ofullständiga känsla.

Varför berättar jag detta och vad har detta med ekofilosofi och ekopsykologi att göra? Jo, jag känner jordens sorg, alla organismers och varelsers sorg, som min egen sorg. Naturens friska mystik känner jag givetvis också men det tragiska har mer och mer tagit överhanden. Naturen tas in och känslan kommer till uttryck i människan. Jag tror det är många människor som känner så här. Min känsla av ökad ledsnad, oro och otillräcklighet kan inte förklaras av min psykologiska historia, mänskliga relationer eller andra konventionella förklaringar inom psykoterapi (åtminstone inte helt även om skam- och skuldkänslor finns hos alla), eftersom min barndom och senare liv var ganska bra. Men utanförskapet har alltid funnits där, och med det ett dåligt självförtroende. Samtidigt har känslan att allt i naturen är ett funnits där, ibland kanske inte i direkt explicit form, men glädjen i att känna tillhörigheten och tryggheten i naturen och bland dess organismer berör på djupet. Om ett djur (som jag kanske inte ens vet namnet på) försvunnit eller lemlästats, eller dess livsmiljö förstörts, så har det ibland känts som att ens egen kropp eller sinne drabbas. Vi är många som känner så.

Dessa motsägelsefulla utanförskaps- och allt-är-ett-känslor sammanfaller i mitt fall med en medfödd högkänslig personlighetstyp. En högkänslig människa har ett nervsystem som är extra känsligt för yttre stimuli och sinnesintryck – många tentakler och tunnare filter – flera gånger mer intryck som bearbetas djupare i hjärnan varje sekund. Man får aldrig riktigt vila i en värld där man dränks i information och mediaflöde – allt är högspänning. Man blir lätt överväldigad och överstimulerad. Den tid som var en gång, då man hade tid tid tid, var det inget problem att vara högkänslig, utan en tillgång – både för en själv och flocken Homo sapiens sapiens. Man kunde uppfatta farliga rovdjur i en prasslande buske. Högkänsliga har alltid uppmärksammat detaljer och använt erfarenheterna till bättre förutsägelser (se bland annat psykologiforskaren Elaine Arons bok ”The highly sensitive person”).

Som högkänslig vill man gå djupare inom ett ämne, sjunka genom en bottenlös brunn för att ta med sig reflektioner upp till ytan igen som de flesta inte har tänkt på eller ens skönjt i periferin. Man ser tiotals nyanser där många ser en jämngrön matta. Ingenting är någonsin bara svart eller vitt. En högkänslig person tar upp andra människors tunga och lätta energi lika enkelt. Därför är dess toppar och dalar både högre och djupare. Man tar sig tid att observera mer innan man agerar, gör saker noggrannare, och kan förnimma människors emotionella tillstånd på ”mils” avstånd. Därför har många högkänsliga kreativa konstnärliga yrken, hjälparyrken som psykolog och terapeut eller ett miljöintresse.

Det finns alltså många fördelar men också svårigheter. Högkänsliga, denna distinkta grupp, är i minoritet – 15-20% – och samhället automatiskt gjort för en majoritet icke-högkänsliga. Alla hjul snurrar fortare, skenar, krockar, splittrar huvudet. Att halvhjärtat syssla med något är omöjligt. Rätt jordmån krävs. Behovspyramiden är omvänd och kan kännas som att det transcendentala, det djupare engagemanget är lika viktigt som mat och vatten – på liv och död.

I allt detta är det ganska lätt att gå in i väggen, eller utför stupet, för en högkänslig. Vad gör då de flesta läkare efter att ha konstaterat att man är utmattningsdeprimerad? Jo, de skriver ut antidepressiva tabletter. Vill man inte ta dem och berättar om högkänslighet, att man kollat upp forskningsfronten som menar att det inte alls är klarlagt att serotoninbaserade läkemedel botar depression så blir de helt frågande. Arbetsklimatet är sådant att man ska snabbt tillbaka, ingen läkning får ta den tid som skulle krävas, och då är antidepressiva tabletter den enda egentliga lösningen som de har att erbjuda.

Ingen tänker heller i ett miljö- och ekofilosofiskt längre perspektiv. Antidepressiva tabletter är nog bra för människor i akut behov av dem, men om läkare slentrianutskriver dem så är det ett problem, framför allt för vattenmiljön. Antidepressiva läkemedelsrester hamnar genom urinen i avloppsvatten och kan påverka fiskars och märlkräftors beteende och överlevnadschanser negativt. Andra läkemedel som hormonliknande/hormonförändrande ämnen påverkar fiskars reproduktion så att de ofta blir sterila. Detta är bara några exempel på hur kemikalier/läkemedel blir miljögifter i naturen och i slutändan även påverkar människan negativt. Bevisbördan är bakvänd. Myndigheter måste idag bevisa att kemikalier är farliga för miljön efter att de har börjat användas kommersiellt innan de teoretiskt kan förbjudas. Kemikalie- och läkemedelsföretag borde istället behöva bevisa att en kemikalie/drog är ofarlig för djur, ekosystem och människor innan den säljs på marknaden.

Människan är kapabel till både mer empati och grymhet än andra djur. Men vad är det som får oss att vilja stå över naturen istället för att vara en del av den, en natur som vi inte kan vara utan? Varför inte börja med att omfamna både människan och naturen i oss.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *