Att ta vara på vildmarken


Av Jenny Leonardsson

I början av februari gav jag mig ut i skogen för att sova i vindskydd. Jag behövde jorda mig, komma i kontakt med Moder Jord och mitt inre jag. Ensam gav jag mig ut i vildmarken.

Vildmarken är egentligen ingen vildmark utan ett lite större barrskogsområde med flera mindre naturreservat. Här får skogen växa fritt och har utvecklat en mer naturskogsartad karaktär. I området finns dessutom rikligt med sjöar.

Det är underbart att höra vinden som susar i träden, solen som skiner ner på den isbelagda sjön, korpen som ropar över trädtopparna, och, civilisationen gör sig påmind, glassbilens trudelutt som hörs ifrån fjärran. Vad mer kan jag önska?

Jag får ofta frågan om jag är rädd när jag ger mig ut ensam sådär. Nej, jag är inte rädd, vad finns det att vara rädd för i skogen? Ett och annat vildsvin förstås. Kanske en viss rädsla för att trampa snett och stuka foten. Men jag är mer rädd i staden bland fyllefolk och oberäkneliga människor.

Den här rädslan för naturen som är så utbredd i dagens samhälle gör mig ledsen. Vi behöver naturen.

Naturen är en källa till välmående. Egentligen den enda källan till välmående, för utan naturen vad skulle vårt samhälle leva av då?

Jag tycker det är skrämmande att naturvården och miljöfrågorna fått allt mindre politiskt utrymme. Jag gläds åt alla medborgare som gör det de kan för att föra fram budskapet om att vi måste agera nu. Det gäller klimathotet och naturvården, men också frågor som berör medmänsklighet.

Här ute i skogen försöker jag visualisera ett mer naturnära samhälle. Vad krävs för att Moder Jord ska värderas lika högt som infrastrukturutveckling? Som kommunekolog brottas jag ständigt med avvägningar såsom om det är lämpligt att bygga bostäder eller bevara natur. Bostäder behövs ju också i dagens samhälle.

Självklart ska den allra värdefullaste naturen bevaras och inte bebyggas. Ett naturområde som detta jag befinner mig i nu är oerhört värdefullt. Det kostar mer att återskapa än att bevara. Men sen då? Det finns oändliga arealer med produktionsskog. Vi måste få markägare att inse sin del i det stora.

Vi pratar om grön infrastruktur, gröna kilar, värdetrakter och gröna korridorer mellan värdekärnor. Med alla bilvägar och järnvägar så är det svårt att få till obrutna gröna korridorer, för inte byggs det viltpassager över landsvägarna. Och det är inte älgarna och de andra större vilda djuren som har störst behov av dessa ute på landsbygden.

Tankarna far runt i mitt huvud. Det enda jag kommer fram till är att jag måste fortsätta kämpa. Fortsätta skickliggöra de politiker som jag kommer i kontakt med. Fortsätta sprida kunskap om naturen och vårt behov av en välmående natur.

Mörkret faller över skogen och det är dags att tända elden. Det knastrar härligt i den torra veden. Eldens sken är förtrollande och jag bara sitter där och tittar in i den.

Jag önskar alla människor möjligheten att få uppleva vildmarken och den sprakande lägerelden.

Att få lov att bara vara i naturen med Moder Jord.

Att få uppleva all den energi och den harmoni som finns omkring oss och som fortplantar sig inuti oss själva


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 tankar om “Att ta vara på vildmarken