Att se med den nyföddes blick


av Karin Hallgren

Jag betraktar dig mitt älskade barn.

Blott några månader utanför din mammas mage.

Dina stora blåa ögon som fokuserat studerar din omgivning.

Vad är det du ser? Är det eken där borta som fångat din uppmärksamhet?

Men nej, det är inte blott en ek. För det du ser saknar ord. Än har du inte lärt dig att kategorisera in levande ting i olika system.

Du ser bortanför språket. Du ser utan att placera in i boxar. Du ser med den nyföddes blick.

Kan jag se det du ser?

Jag studerar eken. Den grova skrovliga barken. Ljuset från solen som får bladen att skina. Vinden som får skuggorna från grannens blad att dansa på stammen.

Jag försöker allt jag kan att se bortanför orden. Jag försöker uppleva trädet i och med min kropp. Känna mina rötter i jorden. Ekens stabilitet i mig. Uppleva skönheten av de skira bladen i mitt hjärta.

Men din hemlighet förblir just det, en hemlighet. Att se med dina ögon kan jag inte. Med språket förlorade jag din förmåga.

Fast kanske kan jag komma nära din upplevelse för ett ögonblick. En kort sällsynt stund då jag bara är i upplevelsen med eken. Där och då upplever jag något vackert. Plötsligt fångar en tanke mig och jag är tillbaka i språkets och tankarnas värld.

Ungefär 60 000 tankar om dagen fick jag höra att vi människor tänker. Har vi som individer en gång väl erövrat språket går det inte att gå tillbaka till tiden innan. Vi har vunnit förmågan att sprida kärlek världen över och vara kreativa skapare av fantastiska lösningar på svåra problem. Men vi har också funnit en säker väg till smärta.  Via språket lär vi oss att grubbla över dåtiden, oroa oss för framtiden och lida i nuet. Vi lär oss att jämföra oss med andra, nedvärdera oss själva och fördöma våra medmänniskor. Språket ger och språket tar.

Snart mitt barn kommer du ta det naturliga steget i livet att uttala ditt första ord. Vad mitt hjärta kommer slå volter och bulta av stolthet. Men just nu låter jag din vilsamma blick på den levande varelse du betraktar bara få vara där. En påminnelse till mig, din mamma, att vandra på jorden med varsamma steg och fortsätta leka att jag kan se bortanför orden och de snäva boxarna.

Tack min allra största läromästare för allt du lär mig om mig själv och om livet på denna jord.

/ Din mamma

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *