Att Lyssna på Naturens lösningar


av Zara Waldebäck

Livet i allmänhet, och speciellt just nu, är fullt av stora – och små – problem. De finns här hela tiden och vi människor försöker lösa dem och hitta svar som vi hoppas kommer hjälpa. Mer och mer står vi inför problem som kan kännas överväldigande och omöjliga. Vad gör jag då? För mig har det blivit oerhört viktigt att komma ihåg att lösningar inte behöver komma blott från människor. Lösningar kan komma från naturen själv. Jag tror inte längre att jag som människa vet allt och måste bestämma vad som är rätt. För mig blir det ofta mer inspirerande och effektfullt om jag arbetar tillsammans med naturens intelligens.   

Om vi alltid försöker lösa problem från det perspektiv som skapat problemet kommer vi inte långt nog. Om vi istället kliver in i ett större sammanhang och ser situationer ur andra vinklar kan nya lösningar bli synliga. Genom att samarbeta med naturen kan jag förstå var det är bäst att börja, vad som är viktigast att lägga tid och energi på, och hur jag bäst drar mitt strå till stacken.  På engelska skriver jag:

Let ourselves be guided

by a greater intelligence that sees

how it is all connected

Let nature take the lead

So I can see in every problem, the seed of a solution  

If only I learn to ask

The right questions

I will hear answers

All around

Jag vill inte bara vara människa. Jag vill vara del av livet. Jag vill vara del av ett levande sammanhang och öppen för möjligheter bortom människans tankar och vilja. Det första steget för mig är att skapa utrymme åt naturens röst i mitt liv. Hinner jag, vågar jag, vill jag lyssna? Jag vill inte bara prata om och för naturen, jag vill prata med naturen. Att bjuda in och be om lov. Och alltid alltid säga tack.

Att lyssna på naturen hjälper mig i så många situationer – när jag inte vet vad jag ska göra, vilket val som är det rätta, så frågar jag. Det är inte bara inspirerande men också väldigt praktiskt. Istället för att ödsla tid och energi på det jag tror kan hjälpa i en situation, frågar jag vad som mest behövs just nu. Jag blir mer effektiv och kan använda de resurser jag har för att göra skillnad, vilket gör att jag orkar längre. Det finns många olika sätt att lyssna på naturen, som tilltalar olika människor på olika sätt. Det som har varit givande för mig är en blandning av biomimicry, medicine walks och naturkonstellationer.

Janine Benyus berättar om biomimicry som ett sätt att se, förstå och uppskatta naturens bästa idéer och hur de kan användas för att hjälpa människan:

Biomimicry offers an empathetic, interconnected understanding of how life works and ultimately where we fit in. It is a practice that learns from and mimics the strategies used by species alive today. The goal is to create products, processes, and policies — new ways of living — that solve our greatest design challenges sustainably and in solidarity with all life on earth. We can use biomimicry to not only learn from nature’s wisdom, but also heal ourselves — and this planet — in the process. (https://biomimicry.org/what-is-biomimicry/)

Det finns många fantastiska möjligheter med biomimicry. Men det görs inte alltid på ett sätt som ger något tillbaka, ibland har det handlat mycket (åter igen) om att ta det vi vill ha. För några år sedan var jag på en Bioneers konferens i Kalifornien (https://bioneers.org) och träffade den underbara Toby Herzlich. Hon arbetar med Biomimicry som utgångspunkt för organisationer och system. Hon ber ”mentorer” från naturen om inspiration och vägledning genom att studera hur de lever som organism och ekosystem. Det kan hjälpa mänskliga organisationer att hitta bättre hållbara mönster och sätt att relatera till omvärlden (https://bio-sis.net). Vi pratade om vikten av att tacka mentorerna för kunskapen och insikten, och hur vi kan göra det – att bidra med donationer till deras överlevnad, att se till att deras ekosystem förblir hälsosamma och ostörda, att respektera dem som levande väsen och göra tacksamhetsceremonier, att öppet synliggöra dem som medarbetare i våra organisationer och hylla dem som ”wise elders”. Det finns många sätt att ge tillbaka och påminna oss själva om att vi behöver varandra.  

Det är tre väsentliga ting som gör det möjligt för mig att lyssna: jag skapar en intention, jag känner kontakt och jag bidrar med min närvaro. Det gör att när jag stiger in i sinnesvandringen blir det inte bara en fin naturupplevelse. Jag signalerar min intention att jag är här och redo. Intentionen blir en slags dörröppnare så jag kliver in i ett annat sinnestillstånd. Där handlar det inte bara om vad jag tänker eller känner, utan det som vill visa sig; mitt fokus ligger inte bara på mig själv utan på det som sker runt omkring. Jag har en intention men inte ett mål, jag letar inte efter ett svar utan ber om kontakt. Jag öppnar mig för livet bortom det blott fysiska för att känna in naturen på andra plan. Jag går dit där jag känner mig kallad – kanske en fågel sjunger, vinden blåser, ett löv vinkar eller vattnet porlar och bjuder mig komma närmre; kanske en bit mossa säger till mig att luta mig ner och känna på den. Varje vandring är annorlunda, beroende på min intention och på naturens gensvar. När det är dags att avsluta hittar jag en slags ”tröskel” att kliva igenom så att jag igen går från ett öppnare tillstånd tillbaka in i vardagen. Sen skriver jag ner allt som hänt och vad de starkaste ögonblicken var, läser igenom och reflekterar på det i relation till frågan jag ställde.

Bra frågor att börja med kan vara: ”jag ber om hjälp för att lyssna på naturen” eller ”vad är mitt nästa steg i att leva i samklang med naturen?” eller ”hur kan jag ge utrymme till naturens röst?”. När jag arbetar på detta sätt, med en hjärtefråga jag tar med mig in i naturen, är det alltid upp till världen själv hur den vill svara och vad den vill visa. Det handlar inte om att ta någonting utan att förstärka en koppling. Och jag lär mig alltid mer, det blir aldrig färdigt och det är alltid fascinerande. Dessa vandringar går också att göra i en stad, det behövs inte vild natur även om det kan vara starkare. Världen runt oss kommunicerar hela tiden, om vi tar oss tid. Att stanna upp och stå still och erbjuda min närvaro, bara det räcker långt. Att jag lyssnar. Som en del av allt, inte avskärmad. Då får naturen själv berätta vad den behöver och hur den vill samspela.

Det hjälper mig också att inte ta saker för givet. En gång när jag var på ett nyblivet kalhygge och frågade om jag kunde göra något för att hjälpa, kände jag chock och starkt trauma. Marken bad tydligt om hjälp. När jag en tid senare var på ett annat nyblivet kalhygge på en annan plats och ställde samma fråga blev svaret att allt var som det skulle och det fanns ett lugn och självklarhet i skogen. Det handlar inte om min egen idé om vad som behövs. Det finns en större bild som vi människor inte alltid förstår. Det är därför jag hela tiden vill fråga och inte ta för givet att jag vet svaret.

Mycket handlar om vilka frågor vi ställer. Jag tycker om att ge tid till att undersöka vad som är de mest väsentliga frågorna för mig just nu. När jag kan formulera en stark och tydlig fråga, får jag ofta ett starkt och tydligt svar. Att hitta väsentliga frågor hjälper också i mitt arbete med naturkonstellationer – där naturen själv, genom representanter, får höja sin röst och visa hur det ser ut från ett systemiskt helhetsperspektiv (http://talkingtree.se/naturkonstellationer.html) . Man kan se det lite som en slags släkting till Joanna Macy’s ’Council of All Beings’, men med fler möjligheter och en annan stomme. Jag har varit del av konstellationer där vi frågar hur vi kan stödja vattnets liv, vad som behövs för att göra lagen mottaglig till naturens rättigheter, hur människan bättre kan uppfylla sin roll i ekosystemet, och hur vi kan ha en bättre relation till fästingar. Det går också att ställa personliga frågor om sin relation till en plats, trädgård, djur, eller bjuda in de väsen som vill komma och bli hörda och sedda i relation till en miljöfråga. Det som är speciellt fint för mig i naturkonstellationer är att det nästan alltid händer i grupp, så vi människor känner av vårt liv som system och får en direkt fenomenologisk kännedom. Vem som helst kan delta och det behövs ingen speciell träning eller inställning.

Alla dessa sätt att lyssna kan kännas omständigt eller konstigt, men kan verkligen hjälpa. Det skapar en annan relation mellan människa och det vi kallar natur. Det betyder inte att det inte också finns plats för mänskliga kunskaper, insikter och forskning. Det betyder att vi förblir öppna för andra möjligheter. Att vi lyssnar och ledsagas istället för att vara den som alltid bestämmer eller vet bäst.

I min egen erfarenhet av att fråga naturen om råd hör jag om och om igen att den vill dela med sig – av sina gåvor, sin kunskap, sin hjälp. Den svarar alltid när jag kommer för att skapa goda relationer. Allt i livet är gjort för att delas. När jag frågar vad jag kan göra i gengäld, handlar det ofta om att ta emot hjälp, på ett sätt där alla vinner och ingen förlorar. Det handlar om att kliva in i mig själv som del av naturen, att öppna upp till en relation som hela tiden både tar emot och ger.

Biologen Robin Wall Kimmerer, som kommer från Potawatomi stammen i nordöstra USA, skriver i sin bok ”Braiding Sweetgrass” om vad som hos hennes folk kallas ”the Honourable Harvest”. Det handlar om ett sätt att relatera till naturen med respekt, ömsesidighet, och tacksamhet. Det är ett sätt att motta naturens gåvor utan att förstöra ekosystem och att komma ihåg vår plats i det stora hela. Översatt till svenska är detta grundprinciperna:

  • Var kunnig om dem som tar hand om dig, så du kan ta hand om dem
  • Introducera dig själv, ta ansvar som den som kommer och behöver ta liv
  • Be om lov innan du tar och följ svaret
  • Ta aldrig den första eller sista
  • Ta endast vad du behöver
  • Ta endast det som ges till dig
  • Ta aldrig mer än hälften, lämna kvar till andra
  • Skörda på ett sätt som minimerar skada
  • Använd det med respekt, låt det inte gå till spillo
  • Dela med dig av skörden
  • Var tacksam för det du har fått
  • Ge något tillbaka för det du har fått
  • Hjälp till att hålla vid liv den som håller dig vid liv och jorden håller för evigt  

Hon fördjupar detta i hennes föredrag “Teachings of Grass” (https://bioneers.org/robin-kimmerer-mishkos-kenomagwen-the-teachings-of-grass-bioneers ) där hon frågar: om gräset är vår lärare, hur kan vi vara bättre elever? Genom att följa principerna av The Honourable Harvest får naturen själv bestämma vad den vill ge. Det är naturen som visar oss de rätta ställena att plocka, plantorna som är redo att ge, och vad som behövs i gengäld. För mig upplever jag att jag inte behöver vara rädd att be naturen om hjälp bara jag kommer ihåg att inte ”ta” utan ”ta emot”.

Efter jag lärde mig om ”The Honourable Harvest” började jag använda riktlinjerna i allt mitt arbete med naturen, inte bara vid fysiskt skördande men också när jag går ut för att lyssna. Jag försöker använda det som en guide i livet i allmänhet, ett sätt att främja goda frodande relationer i vad jag än gör – om så med växter, vatten, människor, eller organisationer. Det hjälper mig att minnas vem jag är och att jag alltid är del av ett system.

När jag känner mig hopplös eller för obetydlig för att göra skillnad, när jag undrar om vi verkligen kommer hinna åtgärda världens situation i tid, då minns jag att det finns ett annat sätt. Det finns ett ställe som vet mer än jag och som hjälper mig minnas och förstå, ett ställe där jag alltid kan hitta inspiration. När jag ber naturen om hjälp, när jag ber den berätta vad den ser och behöver och vad jag kan göra – då uppstår det väldigt ofta nya lösningar. Det är genom att lyssna på naturens egen röst som jag förstår mer om vad det är jag måste göra nu. Tack naturen, tack livet, tack alltet, tack.  

Zara Waldebäck, Maj 2020


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Att Lyssna på Naturens lösningar