Att återknyta kontakten med våra rötter


Följden av att så många av oss människor lever sina liv utan medvetenhet om att vi oupplösligen ingår i ett större sammanhang är att vi riskerar, inte bara vårt eget välmående, utan också, i kraft av våra tekniska landvinningar, den biologiska mångfalden och planetens ekologiska jämvikt. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen som fört med sig så många fördelar, har inneburit att konsekvenserna av vår respektlöshet mot naturen får ofantliga konsekvenser. Mänsklighetens inverkan på jorden präglas mer av hänsynslöshet och utnyttjande än av vördnad och respekt.

En orsak till denna våldförelse är att människan i många stycken har förlorat kontakten med sitt ursprung. Vi, sentida ättlingar till de stenåldersmän och kvinnor som vanligen har trampat på denna jord, har vant oss vid den moderna tiden och reflekterar inte så mycket över att vi befinner oss i ett historiskt förlopp som innefattar åtminstone 2 miljoner år. Vi som nu lever på denna jord får uppleva något som människosläktet tidigare aldrig kunnat föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi.  Vår utveckling har tagit raketfart – för att låna en klyscha från ett av de yttersta exempel på våra tekniska triumfer. Till skillnad mot våra förfäder – som bibehöll den grundläggande teknologin; stenyxor, samlarpinnar, skrapverktyg och elddon – i 100 000-tals år, utvecklas och förändras tekniken oupphörligt i vår tid. Denna eskalerande virvelström av teknikutveckling har gett oss större överlevnadschanser och välstånd (som verkligen inte alla har del av) å ena sidan och en destruktiv nedbrytningsprocess av planeten å den andra. Vi har blivit fartblinda och berusade av den karnevaliska yra som finns kring denna utveckling. Vi tror oss vara herrar över planeten och har i princip betett oss som vi vill, vilket betytt skövling och våldtäkt av jorden. Men nu blir vi alltmer påminda om att planeten plågas av vår framfart. Frågan är hur den här ”framgångssagan” ska sluta? Jorden klarar sig oss förutan, det vet vi (tänk bara hur väl den återhämtade sig för 60 miljoner år sedan, då en meteorit satte punkt för dinosauriernas era). Men hur länge får vi vara med på hennes kosmiska färd? Och hur mycket av floran och faunan kommer vi oåterkalleligen att utplåna under tiden? Det beror på oss själva. Vad vi gör och vad vi inte gör.

Vid sidan av allting annat vettigt som finns att göra, kan vi stanna upp i vårt framrusande, få perspektiv på vad vi håller på med. Detta kan åstadkommas genom att vi återvänder till våra rötter. Förfäderna talar till oss ända bort från civilisationernas gryning genom myter och fynden i arkeologi, antropologi och religionshistoria. Via naturfolken kan vi ana något om vår grundläggande hemhörighet på jorden. Med flodkulturerna kring Nilen, Eufrat och Tigris, Indusfloden och Gula floden kom högkulturerna till stånd och människans abstrakta tänkande tog ett språng. Detta tänkande var fortfarande organiskt relaterat till människans framväxt ur och beroende av naturen. Ända in i 1700- 1800-talen levde de flesta människor i många stycken på ett sätt som hennes föregångare, de första bönderna – för 12 000 år sedan skulle ha kunnat förstå. Men vi, å vår sida, håller på att förlora kontakten med dessa människors livsvärld, fast de bara är några få generationer bort. Vad går vi miste om, ifall vi inte försöker att se vår tids skeenden mot bakgrund av hur det var före oss? Vi går förmodligen miste om just sådana erfarenheter som vi kommer ha nytta av när vi nu står inför uppgiften att stabilisera utvecklingen på en hållbar nivå. Vi behöver ta vår utgångspunkt i det förflutna, för att förstå vår nutid och kunna ta ut riktningen mot framtiden.

Jag tror att det är värdefullt att lyfta fram något som den förmoderna människan levde med på ett fullständigt självklart sätt genom hela sitt liv, men som vi oftast, på sin höjd, ägnar delar av vår fritid åt – nämligen upplevelsen av naturen som något heligt. Ordet helighet hör etymologiskt ihop med orden helhet, helande och hälsa. Tillsammans med ordet religion – som går tillbaka på betydelsen att sammanföra eller återknyta – framvisar det heliga ett livsområde som har att göra med människans hälsa och upplevelser av samhörighet och enhet.

Det är klargörande att konstatera att upplevelsen av det heliga inte bara finns i de formella religionerna, med sina riter och dogmer. Upplevelsen av det heliga har en affektiv/känslomässig dimension som är oberoende av teologiska system och försanthållanden, om t. ex själens odödlighet och föreställningen om gud. En ateist kan alltså vara mer sant andlig än en, i konventionell mening, djupt troende person. Hos de flesta av oss kan man fortfarande skönja spår av uråldriga religiösa värden i förhållande till naturen – genom estetisk beundran, känsla av mysterium och den förundran som naturen väcker. Dessa känslor är helande för oss. Och genom att bli helade har vi inte längre behov av att hela tiden rusa framåt, för att få det bättre och finare. Vi kan slå av på takten och börja ägna oss åt att leva istället. Och bara genom en sådan enkel sak blir vi en del av lösningen på de ekologiska och sociala problem människan står inför, istället för att vara en del av problemet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *