Alla Varelsers Rådslag


Epilogen till Lodyns konferens om ecocide och naturens rättigheter på Tekniska och Etnografiska museerna 26, 27 april, var ett Alla Varelsers Rådslag; ett Council of All Beings som Joana Macy, upphovskvinna till denna tidsenliga ritual, kallar den. Deltagarna bar alla en egentillverkad mask för att visa vilket djur eller naturfenomen de gestaltade. Till rådslaget kom trädet, kråkan, vargen, vattnet, skogsvarelsen, humlan, ormen, måsen, tranan, lokatten, silverglittret på vattenytan, skalbaggen och renen (om jag minns rätt). Och de fick alla möjlighet att träda fram och berätta hur det är leva i skuggan av människans omdanande av planeten. Och människan fick lyssna till dessa vittnesmål och det visade sig, kanske inte helt oväntat, att deltagarna bar vittnesbörd om att de led under människans framfart. Undantaget var Måsen som tycktes trivas ganska bra med att leva i människans närhet. Som det anstår ett Alla Varelsers Rådslag var alltså även människan närvarande. I ritualen är det meningen att människan, förutom att vara närvarande bakom och genom sin djurmask, också är närvarande genom att utan mask sitta i rådslagets mitt som åhörare. Denna gång var det emellertid också en deltagare som valde att sitta som människa i ringen av djur. Denna deltagare upplevde att uppdelningen i talande (djur) och lyssnande (människa) bibehåller den dualism mellan människa och natur som är orsaken till det hänsynslösa utnyttjandet av naturen som vi ser i dagens värld och att denna tillställning mer påminde om en rättegång, med människan på de anklagades bänk, än som ett rådslag.

För mig framstod istället Rådslaget som en övning i empatisk inlevelse i livsvärldar tillhörande det mer-än-mänskliga. Empati är grunden för etiken och innebär ett perspektivskifte, från att möta andra som objekt, utan egen röst, till att se dem som subjekt, vars behov beaktas. När det kommer till naturens rättigheter handlar det om att växla från att se naturen som en resurs inför vilken vi inte har några skyldigheter, bara rättigheter, till att se att även andra levande varelser, ekosystem och till sist hela biosfären äger okränkbara rättigheter. Inlevelsen i våra medvarelsers livsvärldar t ex genom ett Alla Varelsers Rådslag hjälper oss att upptäcka vilka dessa rättigheter är. Det är först när vi kan tillåta oss att se saken ur den Andres perspektiv som vi kan börja integrera våra egna behov med omgivningen på ett livsbefrämjande sätt. Men för att lyckas med detta behöver vi ge upp vårt narcissistiska krav att den andre ska underkasta sig våra önskningar och krav för att istället börja lyssna till naturens olika röster i en meningsskapande dialog.

Alla Varelsers Rådslag är en övning bland flera som Macy med medarbetare arbetat fram i syfte att hjälpa oss möta alla känslor som är förknippade med pågående artutrotning, miljöförstöring och klimatförändringar (alla exempel på när naturens rättigheter kränks). Målsättningen är att vi ska kunna äga och använda våra känslor, snarare än att tränga bort och förneka smärtan för världen. Att aktivera dessa känslor i en trygg och tillåtande atmosfär hjälper oss att komma ur den psykiska avdomning vi drabbas av i förhållande till destruktionen av naturen. Då kan vi också kanalisera den förtvivlan inlevelsen i det-mer-än-mänskliga ger upphov till i meningsskapande handlingar. Vi börjar utföra de ”vackra handlingar” som Kant menade förelåg när personen utför etiska handlingar, inte för att samvetet kräver det, utan av naturlig inklination. Med Macy skulle vi kunna säga att vi då är en del av ”the great turning”, den kulturella omvälvning som pågår runt om i världen, bort från självdestruktiva industrisamhällen till livsuppehållande samhällen. Denna revolution innebär ett perspektivskifte bort från uppdelningen människa-natur i två konträra motsatser. Människa och natur är inte som två motsatta termer som konfronterar varandra, snarare utgör de delar av en och samma grundläggande verklighet. Detta sätt att se på förhållandet mellan Homo Sapiens och resten av skapelsen framhäver det faktum att mänskliga medvetanden utvecklas i relation till platser, landskap och de djur och växter som uppehåller sig där. Men i den moderna tiden har vi blivit alltmer alienerade och avskurna från den miljö vi har vuxit fram ur. Det industriella/kapitalistiska konsumtionssamhället har uppslukat våra medvetanden och vi framlever våra liv i en människokonstruerad värld. Följden av detta är att vi nu, i denna kritiska punkt av historien, då vi måste börja leva hållbart i förhållande till naturen, i mångt och mycket har blivit döva i förhållande till dess olika röster. Ifall vi skulle vara lika döva inför våra medmänniskor skulle det betraktas som något patologiskt. Förmågan till inlevelse i och reflekterande kring andra personers subjektiva världar ses i psykologin som avgörande förmågor, nödvändiga för vår utveckling till hela personer som kan ingå i och upprätthålla nära och trygga relationer.

Nu är tiden kommen för att utvidga den intersubjektiva sfären och därmed utvidga det fält där vårt handlande har etiska implikationer, till att omfatta även våra ickemänskliga medvarelser och de platser och landskap där de uppehåller sig. Alla Varelsers Rådslag kan därför ses som en ritual som är anpassad efter vår tids utmaningar. Samtidigt är det en ceremoni som innebär ett återvändande till våra förfäders vana att kommunicera med växter, djur och naturelementen genom gestaltning och personifiering, för att uttrycka vördnad, be om förlåtelse för åsamkad skada och inhämta visdom och inspiration. Till människan som under rådslaget valde att sitta i ringen av djur utan mask skulle jag vilja säga att vi bara kan gottgöra den skada vi orsakat och hela vår relation till den övriga naturen genom att erkänna och äga den skuld som människan har i förhållande till skapelsen och genom att leva oss in i våra medvarelsers livsvärldar. Vill det sig väl kan Lodyn få fortsatt förtroende att anordna Alla Varelsers Rådslag som en offentlig aktivitet på Etnografiska museet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *