Varför är det politiska samtalet så platt och tomt?


Bara en vecka kvar till valnatten. Politiska slagord, budskap, smutskastningskampanjer och lockande erbjudanden haglar över oss. Jag var själv en del av karusellen idag då jag stod som representant för miljöpartiet och delade ut valmaterial och pratade med folk. Roligt på ett sätt, att det politiska samtalet kommer så mycket i fokus. Det känns som om alla runtomkring mig nu tänker till om vad de tycker i olika frågor. Istället för att samtalen bara handlar om privatliv och väderlek, så är politiken och samhällsfrågorna ett självklart samtalsämne för de flesta.

Men samtidigt blir jag rätt matt av allt detta. Dels stressen och oron av bara tanken på att alliansen skulle få fyra år till vid makten, och inte minst – att Sverigedemokraterna skulle bli det tredje största partiet i riksdagen. Men mattheten kanske ändå främst grundar sig i en upplevelse av att det politiska samtalet aldrig når ett djup. Det håller sig konstant på samma, begränsade nivå. Det verkar vara förutsättningen för det politiska samtalet – att det skall vara snabbt och ytligt. När jag stod på torget med partiets valbroschyrer kände jag mig som en säljare som skulle kränga på de förbipasserande en produkt. Politiken uppfattades som en vara som jag skulle sälja.

Denna upplevelse försvann inte när folk stannade för att prata. För samtalet gick ut på att de ställde frågor som jag förväntades ge svar på. (Eller så skulle den andre tillrättavisa mig och berätta hur det verkligen låg till. Exempelvis att klimatförändringarna bara var ett påhitt).

Jag spelade delvis med. Försökte ge svar. Och försökte lyssna. Men någonstans kände jag att det borde finnas ett helt annat sätt att förhålla sig. Där vi lämnar ping-pong-spelet och istället undersöker tillsammans, borrar oss djupare ned i frågor på ett öppet och nyfiket sätt. Ett samtal om politik som kan röra sig bortom rappa slagord och färdiga svar och hitta fram till den djupare och ofta existentiella dimension som faktiskt finns där.

Ekologin och miljöfrågan har definitivt en sådan existentiell dimension. Bakom miljöfrågans statistiska tabeller, höghastighetståg, vindkraftsparker och klimatkurvor. Erfarenheter och vittnesbörder, personliga och sårbara, som sällan ges en röst. Som avfärdas som alltför poetiska och romantiska eller alltför ödesmättade och smärtsamma.

En av Lodyns uppgifter är att ge sådana erfarenheter ett utrymme. Där det inte finns höga murar och gränser mellan det personliga och det politiska, mellan det andliga och det samhälleliga.

Några gånger har vi i Lodyn anordnat ”Earth Talks”. Samtalskvällar där vi kan komma samman och i det eftertänksamma och reflekterande samtalets form undersöka den ekologiska krisen och hur den påverkar oss. Fina och berörande samtal har vuxit fram.

I höst kommer vi fortsätta samtalen, men nu i en lite annan form. Med Andy Fishers bok ”Radical Ecopsychology” som utgångspunkt kommer vi fördjupa oss i ekologins och ekopolitikens ”insida”.  Tillsammans kommer vi reflektera kring våra mest grundläggande och djupaste erfarenheter som mänskliga och ekologiska varelser.  Vi kommer samtala kring frågor som hur den subjektiva, psykologiska dimensionen hör samman med den ekologiska och den politiska. Jag är säker på att det kommer bli ett helt annat sorts samtal än vad som är brukligt vid valstugorna. Men jag tror att det är just sådana samtal som skulle behövas, även där.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *